Frustration

Jag har varit ensam för länge här hemhemma i min "sjukhussäng" och mitt rum som fungerat som isoleringsrum de senaste 2 dygnen. Det känns som om allt skiter på sig. Precis allt. Allt som redan inte har skitit på sig håller på att skita på sig. Och allt som redan skitit på sig skiter på sig ännu mera.

Jag älskar att vara hemma o spendera tid med min familj, kommer så att sakna dem nästa år. Jag blir tillika så irriterad över att varför jag inte kan vara i Åbo där jag nu snart spenderar mina sista månader och verkligen njuta av livet och studielivet och våren som äntligen håller på att komma! Vad är det för grej? Varför kan jag inte njuta av det livet har att erbjuda just nu, varför begär jag bara mer?

Jo, för att allt skiter på sig. Eller så är det bara jag som håller på att bli galen. Och jag som aldrig är nöjd. Hur blir man nöjd?

Feberdrömmar

Inatt jag drömde något som jag aaaaldrig drööömt förut... ;) Jag drömde att jag plötsligt hade fått biljetter till en konsert med mitt absoluta favoritbänd genom tiderna, METALLICA!

Visserligen var jag även medveten i min dröm att jag senast såg dem live 2006 (det var ingen dröm!) och vilken lycka då jag fick äran att se dom "igen"! I min dröm blev jag försenad till de två tåg som gick till Helsingfors för att hinna på konserten, då jag upptäckte att jag har en biljett som är giltig även på följande dags konsert.

Metallicas konsert i Tallinn, juni 2006.

Skrattretande var det då konserten dagen efter ordnades i mitt barndomshem, på gräsmattan. Efter konserten hade jag som uppgift att "ta hand om" medlemmarna, dvs. servera drycker och ätbart. Allt var bra. Ända tills Hetfield började poka... :D

Problemet var att jag redan blivit kär i gitarristen (vad annars, gitarristerna är alltid mina favoriter i ett bänd) Kirk Hammett och han i mig! Men James Hetfield är ju priceless, det förstår ju ALLA Metallica fans!

Jag före Metallica började spela. Åh, ljuva minne!

Då jag i drömmen förstod att det nu är frågan om en feberdröm (jag har haft feber sen söndagen) var då jag hamnade rycka ut i kriget och mitt kompani var stationerat på Knipan i Ekenäs. Kriget var galet, men ganska fort över och jag var tillbaka i Kirks armar igen. Åh, ljuva kärlek.. *fniss*

Ja, han friade till mig och jag sa ja. Och vi levde lyckliga i alla våra dagar och då Metallica åkte på sina turnéer följde jag och vår gemensamma dotter med och lyssnade på dem backstage.

Petra, Jonas och jag före konserten.

Men en dröm är alltid en dröm, tack och lov för det! Kirk är gift och har ett barn i verkligheten, han är född 1962 och jag 1986. Men en sak har vi gemensamt: vi båda älskar Metallica!

Ja, det är han med krulligt långt hår som blev "min man".

Det personligaste inlägget jag nånsin skriver.

I vissa faser i mitt liv, känner jag att jag måste skriva ner mina känslor i dikter eller sånger. Denhär dikten skrev jag i morse, med hopp om att då jag skrivit ner mina rader, skall jag äntligen kunna gå vidare.

Glöm bort han som fanns och en gång var din,
Glöm bort han som orsakade att tårar rann ner för din kind.
Gör dig själv den tjänsten och kanske en annan person vinn,
Låt dig själv inte vara för hans ögon blind.

Tiden den har gått och hur dåligt har jag inte mått?!
Humöret växlar som en galning, det har även jag förstått.
Idag funderar jag inte mera på varför det gick såhär,
Idag funderar jag på hur jag fortfarande kan vara kär?

Den mannen var inte samma person för mig som för dig,
Utåt var han dramatisk, med en sliten själ inom sig.
Då han såg mig i ögonen kunde jag ana hur slutet blev,
Jag lämnade mina tankar, mina värderingar och gjorde så otroligt fel.

Den smärta jag upplevt övervinner inte vad vi gjort,
Den känslan jag har vill att mina tankar skall gå över fort.
Jag blir förtvivlad då jag drömmer om honom varje natt,
Jag blir ledsen då jag vaknar och min dröm spelat mig ett spratt.

Jag var samma person med honom som med dig,
Jag är dramatisk, med en sliten själ inom mig.
Då jag vet det kan jag kämpa vidare och reparera mitt fall,
Då jag gjort det vet jag att jag övervinna honom skall!

Jag vill inte glömma han som en gång var min,
Jag vill inte glömma känslan då tåren rann ner för min kind.
Jag vill göra mig den tjänsten och kanske en dag kan jag bli din,
Men en del av mig kommer alltid att vara för hans ögon blind.

FREEDOM!

Nu är det DAGS! Sista halvtimmen på gång på praktiken och feelisen är på TOPP!

Efter 4 veckor här, dag ut och dag in, kan jag konstatera att jag lärt mig förvånansvärt mycket. Om bloggande, mig själv och såklart om kriser ;) Men nu är det dags att packa ihop mina saker, lämna mitt office och skutta ut på gatan o leva livet.

Helgen kommer att gå i festens tecken. Skall klä ut mig till perus finne på Suomi-bileet idag och imorgon ska ja va fancy pancy på 47 års kalas! Mina planer på ett lugnare liv sket på sig, eller jag kanske skjuter upp dem ett tag.. en helg? hehe. Men nu ni mina kära bloggläsare, skall jag städa ihop allt och sedan säga hejdå och skutta iväg till närmaste alkon och köpa såklart en flaska FRESITA!

Sofia, Annina och jag fancyga på kvinnodagen 09.

ALARMET GÅR!

Idag vaknade jag av att fåglarna kvittrade utanför mitt fönster. Solen sken och då jag steg upp såg jag Finlands flagga. Jag kände välbefinnande. Sedan gick jag den otroliga vandringen till praktiken..

Då jag kommer in, börjar det pipa mystiskt. Jag ser mig omkring. Ingen levande själ. Det betyder att jag är ensam. Det betyder att ve och fasa, ALARMET är inte frånkopplat! Jag börjar springa i korridorerna o ropar "hallååå, hjälp mig" medan pipet blir allt högre o högre. Ingen har ju lärt mig hur man stänger av det!

Jag beslöt mig för att gå ut o sitta i trappan, kanske det slutar då o dessutom är pipet olidligt högt. I trappan möts jag av frågande blickar som säger att jag måste vänta på Securitas. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Jag skrattar o ringer ett paniksamtal till min syster.

Ungefär 20 min senare kommer min arbetskamrat på jobb, Securitas har ännu inte kommit, jag berättar allt och så ringer vi till Securitas office. Dom frågar lite frågor, jag känner mig ännu dummare o vill helst sjunka genom marken. Nu sitter jag inne på mitt arbetsrum, allt e frid o fröjd. Det löste sig. Undrar om allt annat också löser sig? Jag längtar efter sol, värme och lekfulla tider.

Blind på stan

Ibland blir jag bara så irriterad på mig själv. Ibland är ja så otroligt blind där jag går på gatan/skolan/lunchrestauranger/överallt... Irriterande, men ni skall inte ta det personligt.. inte är det så att jag inte vill hälsa på er, utan det är för att jag är på nåt mystiskt sätt så i min egna värld.

Idag har detdär samma fenomenet "blind på stan" hänt mig åtminstone 5 gånger. En av gångerna var verkligen BAD då jag gick bakom/brevid/framför en bekant utan att märka något. Såklart lyssnar jag på musik eller pratar i telefon så jag hör inte ens om någon ropar hej.

Händer dethär alltså andra? Eller är det bara jag som är en sån total yrboll? Ja, mitt namn passar ju bra till dethär tillfället... Ursäkta, till de flesta tillfällen. ;)

VARFÖR?!

Dom säger att everything happens for a reason. Jag antar att dom som kommit på det har rätt, eller ja.. då det händer nåt dåligt så hoppas man ju såklart på en bättre dag.

Men vad göra då det hänt nåt dåligt och det händer något bra, men det räcker ändå inte att svepa bort det dåliga? det dåliga finns fortfarande kvar, som en mardröm som man inte kan vakna ur.

Det blir bara värre då tanken kommer att tänk om man inte vill vakna ur mardrömmen? Tänk om mardrömmen var så stark, så kraftig att man precis som i sömnen, inte kan vakna ur. Tänk om den gick så djupt att man aldrig kan låta den gå. Jag tror att då räcker ens resurser inte till att deala med det, och det är så min handledare har förklarat att ordet/begreppet kris innebär.

Tack o lov har jag en mardröm som jag vaknat ur. Men då en bättre dröm kommer, varför finns mardrömmen fortfarande kvar, varför är det mardrömmen man minns och inte drömmen, den fina, som kom efter?

Flickon o dootron reppar ALLTID med stil!

Jag känner mig som om jag har dött o kommit till helvetet. Så ser jag ut iallafall.. Jag vill bara gräva ner mig nånstans och gömma mig ett tag. VARFÖR har ja praktik nu, annars kunde jag ju åka hemhem.

Veckoslutet är över och vardagen kallar. Årsfesten var oförglömlig. Hade glömt hur roligt man kan ha med sina mednylänningar. På lördan var det alltså dags att göra sig fancy pancy för att sedan äta goood mat med ett ypperligt bordssällskap bl.a. min bordsherre Stig-Helmer look-a-liken och Flickon.

Sen var det nattmat och eftersläpp. Det dansades till tusen otaliga låtar, men det bästa var nog då de satt på den glider in, som jag hade önskat ;) Sen blev det hemfärd vid något skede, för att börja med pre-sillis karaoke hos flickon!

Sillisen var... trevlig. Jag hittade en peruk o ettpar solglasögon (var ÄR det med mig o peruker?) och ja. Jag+peruk+sillis är nåt ALLA borde uppleva! Men det är fortfarande ett mysterium hur jag kunnat låsa in ALLA mina nycklar (kör och hemnycklar) på Sibbe! Så plötsligt stod jag där, utan hemnycklar och telefon(den hade ja ju lämnat såklart på sillisen) och funderar vad jag skall göra och då var klockan runt 19 en söndag kväll. PANIK.

Jag gick till Petra o Jonas, för att sedan vid ett lite nyktrare tillstånd komma på att jag har mina reservnycklar hos Hanna. Dit for jag, där blev jag tills i morse då jag bestämde mig att NEJ, jag skall ändå gå på praktik. Så här sitter jag nu, ser ut som fan själv o tittar ut genom fönstret på universitetsgatan o hoppas att klockan sku va 3 eller 4.

MEN: Länge leve Nyländska Nationen vid Åbo Akademi!

Segern är min!

Äntligen är dagen kommen! Efter ettpar helvetiska dygn kan jag äntligen koppla av och bara ta det riktigt lugnt..

Skolan har varit mycket krävande denhär veckan. Praktik, deadlines i mängder, tenter och aktivt deltagande i allt man gör. *suck*. Ser verkligen inte fram emot veckorna som kommer, de kommer att bli ännu värre!

MEN.. innan det är dags för det allvarliga livet med slutarbetet ända fram tills den 24.4, skall jag sätta på KLÄNNINGEN och gå på NN's årsfest! :D

Så, den helg innan allvaret börjar ser ut på följande vis: spakväll med bubbelbad idag, göra sig i ordning-schema imorgon, sedan ÅRSFEST, sedan EFTERSLÄPP och sedan SILLIS och efterföljande krabbis på söndagkväll/måndag morgon!

See you on the dancefloor ;)

Följ ditt hjärta - eller ditt huvud?

Idag känner jag mig galen och som om jag fått ett roligt hjärnsläpp. Har suttit 2 timmar och skrattat och ätit kaka på förmiddagen tillsammans med resten av personalen. Känner mig som om jag befann mig i någonsorts sockerfylla. Ja, det måste vara så.

Det är länge sen jag verkligen skrattat från hjärtat. Efter att ha irrat i en dimma hur länge som helst, känner jag att saker och ting äntligen börjar klarna. Jag har rest mig upp igen och går nu längs med en vacker strand vid vattenbrynet :)



Trots att jag har många stressmoment i mitt liv just nu, allt från examensarbete till Flora och fixandet av jubbet i maj (ja det var väl de stressmoment jag har) så känns det som om mina reseplaner tar ner mig på jorden och lugnar ner mig.

Jag fick min Work and Travel broschyr hem igår. Har både igår kväll och idag även blivit inspirerad till att ta en titt till Australien och igår på Klubben blev jag verkligen inspirerad att stanna ett helt år utomlands. Som jag tidigare sagt, är det många tankar i mitt huvud just nu. Många smarta, ibland mindre smarta.

Jag antar att mitt hjärta säger det som är rätt val för mig. Och efter en lång paus har äntligen mitt hjärta och mitt huvud samma åsikt.

Beställ en resa, få en partner på köpet?

Idag har jag en mycket tråkig dag. Kämpar på praktiken igenom följande bok: "Miten mielenterveyttä edistetään". Har kommit till sid 14 och gäspar, hämtar en kopp kaffe till och försöker förgäves komma igenom hur mentala vårdens politik fungerade under åren 2002-2006. Vad gör jag här, egentligen?!

Igår tittade jag på sällskapsresan med vänner, det var superskoj. Stig-Helmer for och åka skidor o gifte sig med Lotta. Hur är det alltid så att folk hittar någon då de åker utomlands? Jag har hur många vänner som helst som varit lika über-singla som jag och sedan VIPS åker de bort och då de kommer tillbaka har de hittat en man.

För att klargöra en sak så åker jag definitivt inte till Nya Zeeland för att hitta en man. Jag åker dit för att hitta mig själv.

Vad är det egentligen som då händer med de som åker utomlands? Är det så att man hemma i Finland är så kräsen och tänker för mycket på samhällets och omgivningens åsikter att man är BLIND för alla bra män som finns här eller är det bara så att det helt enkelt finns mera potentiella män utomlands?

Jag tror att dethär är ett av livets mysterier. I alla fall idag, då det är min "heidi-funderar-på-livets-mening"-dag. Tack o lov har jag dem inte så ofta, jag löser ju aldrig de mysterium jag funderar på.

Ja, det är väl dags för sid 15 nu i min bok. 4 h kvar. Please God help me!

Uppenbarelsen...

Så var helgen över igen och det är måndag och ny dag på praktiken :) Nu är jag här på min tredje vecka, hade just mellanutvärdering och min handledare hade bara positivt att säga om mig! (Vet han månne att jag bloggar under min praktik?)

Jag har funderat hela kvällen igår vidare på min resa till Nya Zeeland. Satt och tittade på flygbiljetter och allt kändes så hopplöst DYRT, men väl tillbaka på mitt kontor här på praktiken fick jag en uppenbarelse: Jag skall fara på Work and Travel istället!

Så, planerar nu att fortfarande åka i januari 2010 till NZ och stanna där!

Ja, ni läste rätt. Jag vet att jag är i behov av att göra något drastiskt innan jag börjar jobba.. Har som sagt sån ENORM stress över min dimission 16.1! Såpass stor stress att jag vill t.o.m skippa mitt examensarbete för att slippa bli klar. Vilken förskräcklande tanke, men den tanken försvinner då jag vet att jag inte ännu behöver börja det allvarliga vuxna livet utan jag kan ha roligt ännu ett tag till.. :)

Hur länge jag stannar där vet jag inte, men kanske 3-4 månader. Måste ju ändå ha lägenhet i Åbo under den tiden, så det är superduper att jag flyttar ihop med Petra för ett år! Dessutom är det ju endast en tanke jag har med Work and Travel, jag hinner ju ändra mig många gånger :)

Damkörsevenemanget i Helsingfors med Flora och andra körer var roligt! På lördagen hade vi konsert och jag gjorde debut som 2:a alt! Jag var så nervös att mina ben skakade under hela första sången och jag hölls knappt på benen. Tack och lov så fick jag stampa och klappa ibland, det räddade mig... Efter konserten blev det bankett och partaj med skumppa och masochistisk tango ;)

Nu skall jag valsa till butiken, stay tuned for the next exciting episode! =)

One Ring to rule them all..

Nu har jag bestämt mig. Det är dags. Nu skall jag göra det jag alltid velat göra.

Jag skall lämna detta kalla land och åka till Nya Zeeland i januari 2010 för en hel månad, åtminstone. Tänk nu, se på detta underbara land! En hel månad med en ny kultur, nya upplevelser, en tid då jag uppnår min efterlängtade inre mognad! (se tidigare blogginlägg)

Jag kan inte vänta.. Planerar resan som bäst just nu, denna fredagsförmiddag på praktiken. Måste ju ta en paus ibland i mitt arbete, vem orkar läsa hur länge som helst nonstop?

Igår beslöt jag mig för att inte sen heller fara till Klubi. Jag hade sett fram emot det hela veckan, då jag har en längtan att göra mycket och fara till ställen jag normalt inte brukar spendera så mycket tid på. Jamenar, man måste ju passa på - det är mitt sista studieår!

Så jag och Petra var hemma hos mig, planerade vårt kommande kämppis-liv på Klockringaregatan, såg på Lost och spelade Sims 2. En perfekt torsdag kväll alltså! Så mitt huvud var på gott humör då jag åter igen vaknade 7.30 i morse, redo för en ny dag på praktiken.

Idag åker vi i Flora till Helsingfors för ett helt veckoslut! Tycker att det skall bli hur kul som helst! Nu har jag dessutom en chans att använda dendär klänningen jag älskar från Zara som jag aldrig hunnit använda.. och mina älsklingsskor!

Så, AKTA ER Helsingfors och Nya Zeeland! För snart kommer jag!

Lika barn leka bäst

Igår upplevde jag igen en av de där spontana, oplanerade festerna. Det var nämligen så att Österbottniska Nationen vid Åbo Akademi ordnade sin årliga revy och sitz därefter.

Jag som är en stolt nylänning har de senaste åren deltagit "aktivt" i revyn och allt som tillkommer. Förra året gick jag både på revyn, sitzen och avslutningsvis under småtimmarna upplevde jag fenomenet "Hesen kautta kotiin". I år tänkte jag vara mera revolutionerande, jag gick inte på nåt. Det var iallafall det jag trodde.

Men plötsligt satt jag där, i en lägenhet på Sirkkalagatan och diskuterade en liten kiosk i Snappertunaskogen (Ekenäs) med personer som hade aningen mera alkohol i blodet än mig. Innan jag visste ordet var befann jag mig på Gado Gado Lunch And Party dansandes till Lady Gaga.

Det såg ut att bli en helt anständig kväll (om vi då räknar bort vårt "tömmande av barskåpet" och påfyllandet av mjölk ur Gados mjölkautomat) om vi tjejer inte bestämt oss för att gå vidare till ÖN's eftersläpp och visa Österbottningarna att visst kan vi Nylänningar också!

Vi sjöng och dansade oss iväg på Tavastgatan till efterfesten (tycker synd om stackars Jonas som har en spricka i benet) och inget kunde nu stoppa oss, ingen skola, ingen praktik.. INGENTING!

Väl på S hittade vi både peruker, simglasögon och ett piano. Kvällen var räddad! Efter ett oändligt spelande av samma låt på pianot i bakre rummet, dans med simglasögon, peruker och lösskägg dansade vi oss hemåt.

Hatade då min väckarklocka fint började spela Finlandia kl. 8.15 i morse, efter ca 2 timmars nattsömn och vardagen=praktiken åter igen kallade på mig.

Visst var det en spontan fest och vi firade Petra, Annika och Jennies hemkomst med stil men nu väl då jag tittar ut genom fönstret och ser det gråa vädret känner jag mig hemskt grå och vill bara hem o vila - för att orka rocka loss på klubi ikväll såklart ;)

(Bilder av detta spektakel kommer senare)

Introduktion

Nu har även jag skapat en blogg. Visst har det tagit sin tid, men bättre sent än aldrig ;)
I denhär bloggen har jag tänkt skriva ner mina tankar och bekännelser, om allt och om inget speciellt viktigt.

Nu sitter jag andra veckan här på kriscentralen i Åbo stad. Det är en plats som väcker många känslor och fast det är intressant så måste jag ändå säga att det ibland kan bli lite tråkigt.. Studerar alltså till sjukskötare och går på mitt sista år, borde bli klar i januari 2010 = judgement day och det största stressmomentet i mitt liv just nu.. det är ju då jag måste bli vuxen - på riktigt!

Inatt drömde jag att vi firade Florakörens 65 års jubileum. Det var den andra gången jag drömde samma dröm, och ja, såklart var jag IGEN gravid i min dröm. Då jag kollade upp vad graviditet betyder i min drömbok, sade den såhär: En dröm om graviditet är inte bara en längtan efter ett barn, utan även en längtan efter inre mognad.

Ni kan ju förstå hur glad jag blev i morse då jag vaknade med en någorlunda platt mage och att min klänning fortfarande passade perfekt!

.. och nu hungrar jag ihjäl, så jag antar det är dags för en daglig visit till Wiklunds delikatess-avdelning! Sedan är det väl dags att fortsätta läsa om "kuoleman monet kasvot" och liknande uppiggande artiklar och böcker.

Länge leve Åbo Kriscentral!


...and stay tuned ;)

Heidi -yrbollen själv